Foto Helena Stadin 14-02-01
Ibland kan jag känna mig lite avundsjuk på alla er som ridit sedan barnsben. Ni har byggt på er verktygslåda, känsla för djuret och hur det kommunicerar och er ridning under många år. Detta är helt oavsett vilken sorts häst och disciplin/sport/turridning ni utövat/utövar. Hobbyryttare till professionella. Men så tänker jag: Så oerhört glad och så nöjd ända i hjärtat och själen jag känner mig när jag har lyckats med något på ridlektionen och jag förstår varför. Tänk att jag tog mig igenom en lång period av motstånd - när inte så mycket hände ridmässigt. Jag får lära mig saker om mig själv på hästryggen, en personlighetsutveckling som jag inte räknat med. Jag kan reflektera över tid vad jag startat med och vad jag lärt mig. Vilken ynnest att arbeta som pedagog och själv starta min egen lärprocess genom att lära mig något nytt. Det är verkligen ett lärande om mitt eget lärande. Slår många kompetensutbildningar med hästlängder. Inget av detta hade fungerat och hjälpt mig tidigare i livet på samma sätt som det gör nu. Jag behövde vandra på andra stigar först innan jag kunde bli hästtjej vid 55 års ålder. Allt faller på plats och är precis så som det ska vara. Helena Stadins verksamhet på Hansagården med små ridgrupper och fina hästar som medarbetare passar mig som hand i handsken. Här får jag utvecklas i min egen takt och blir pushad när det är dags för det. Jag får växa som ryttare och person. Tacksam att jag fann Hansagården när det var dags att fatta mod. Så för mig var det menat att jag skulle släppa ridningen på ridhus vid 11 års ålder och ägna mig åt simning istället. För att återkomma nu som vuxen, då det ger mig så otroligt mycket på alla plan och jag förstår det !
0 Comments
Officiellt var det 2015 som var hästens år, för mig var det 2016.
Ett helt år med ridning två gånger i veckan på Hansagården Islandshästar. Olika hästar att rida, var och en med sin personlighet och saker att lära mig. Glädjen när allt bara flyter på, att kämpa och slita för att sedan finna "det där", att öva, öva och öva för att sedan känna att det börjar gå bra. Att inse att nu är det inte att åka häst längre, utan att rida aktivt varje stund, heeeela ridpasset Tölt on Ice i Kungsbacka 2016 en höjdpunkt under häståret ! Att få se de riktigt duktiga ryttarna i vår sport var stort och roligt. Vi kommer tillbaka och tittar 2017 ! Tacksam för osteopatbesöken under året som hjälpt mig otroligt mycket och som varit positiva för utvecklingen i sadeln. Utöver ridandet har det varit drömmarnas värld som intresserat och inspirerat mig i år. Sommarens kurs, på Hillesgården med Agneta Oreheim, om att drömma fram kraften i mig har gett mig nya andningsredskap, ett personligt krafthjul samt drömmarna som redskap för fortsatt personlig utveckling. Några ögonblick som stannade kvar från sommaren 2016: TUT-bingo i Vinninga med en fin liten vinst i plånboken. Finbesök från Dalarna ! Hoppas på en repris 2017 och att vi prickar in Stochampionatet på Axevalla. Dop av de två yngsta kusinbarnbarnen i Örby. Finbesök från Svanesund med ridning på Hansagården tillsammans. Släktkalas på Askerön. Fest på Rådåsgården. Fler dagar och ögonblick från 2016: Sven Wolters avskedsföreställning på teatern i Göteborg. Jonas Gardells föreställning på Lisebergshallen. SM för Islandshästar i Norrköping. Många goa dagar och ögonblick tillsammans med barn och vuxna i vår klass. Ridtur i sol, vitsippor som från skogsbrynet till stallet avslutades i störtskur och kulingvind,19 april. 2017 ser jag fram emot att bli säkrare i de ridövningar jag kan, få bygga på och lära mig lite nytt. 2017 ser jag fram emot att titta på ridtävlingar för Islandshästar på nybyggda ovalbanan, Axevallatravet. 2017 ser jag fram emot dagar och ögonblick som bygger min livsväv, liksom alla de dagar och ögonblick som byggt mitt 2016. Gott slut och Gott Nytt År Kram Lotta Att sätta foten utanför den egna trygghetszonen är inte alltid lätt. Jag gjorde det idag och jag gjorde det offentligt, på FB. I och för sig inom min minvänkrets, men dock i ett större sammanhang. Det var verkligen jättejobbigt, men nödvändigt för mig och min fortsatta personliga utveckling. Att vara hjälpare, att hjälpa andra är sammanflätat med mitt liv. Det fanns som dotter till en förälder som behövde hjälp på olika sätt. Det finns i min yrkesroll som lärare. Det finns i mig, i den person jag är. Att vara hjälpare är jag duktig på. Att ha en lyssnande och inkännande förmåga är delar av den jag är och som jag tycker om. Men när hjälparen glömde av sig själv för att stödja andra under lång tid, när förmågan att säga nej, förmågan att sätta gränser för sig själv var lika med noll, då var den egna energinnivån också på noll. Frågan kring den egna identiteten dök upp och den skrämmande tanken: Om jag inte var en hjälpare - vem var jag då ? 14 år senare är jag fortfarande en hjälpare samtidigt som jag hjälpt mig själv på olika sätt. Se blogginlägg från 18 juli 2016. Och....som sagt förändringsarbetet fortsätter. Jag klarar mig själv. Jag kan själv. Jag hjälper andra. Jag är stark. När jag idag behövde be om hjälp var det fruktansvärt, hemskt och tufft. Att be om hjälp för min egen del, är för mig = att känna mig svag och sårbar. Jag behövde den här insikten, hur jobbig den än var för mig. När det var skrivet och jag hade skickat iväg det, valde jag att vara kvar i den tuffa känslan tills jag kände att den släppte och jag kunde gå vidare. Jag behöver fortsätta att träna på att be om hjälp, men det här var ett första viktigt steg ! Idag är det 10 år sedan mammas själ lämnade jordelivet. Jag tände ett ljus. Lät tårarna komma och kände kärleken till min mamma och från min mamma i hjärtat.
Jag känner av mamma och andra nära och kära som finns i någon annan dimension av Universums stora hela. På det senaste åren märker jag av dem visuellt runt levande ljus och då jag tänkt speciellt på dem. Idag blev det väldigt tydligt på foton jag tog. Vad jag ser med ögat är en ljuslåga till bredvid den befintliga, Jag ser tydligt energivågor, halvcirklar på båda sidor om ljuslågan. Jag känner tydlig värme som sprider sig runt ett större område än ljuskällan kan sprida. Jag ser också en närvaro i färgerna som sprids på väggen och på skänken där ljuset står. På fotona syns istället det starkare ljuset som blir allt vitare ju starkare närvaron är. Fotona är tagna med min I-pad med fokusfyrkanten på ljuslågan varje gång. På fotot, taget från soffan syns en rosa färg på väggen. Denna färg finns där oavsett vilken färg det är på stearinljuset. Kärlek och ljus till dig och de dina ! Att bli inspirerad av något eller någon är härligt !
Inom mitt arbete, kan det i de bästa av världar, vara en inspirerande föreläsning. På min fritid har jag inspirerats av människor jag mött på kurser och kursledaren. I arbetsvärlden försvinner den där inspirerande föreläsningen snabbt, då den aldrig hinner efterarbetas. Efter många år i yrket är det allt färre föreläsningar som inspirerar, tyvärr. Kurserna finns kvar i hjärtat och tar sig då och då upp i vardagen. Jag målar ibland. Läser om drömmar ibland. Gör ett mer fokuserat ljusarbete ibland. Kurserna inspirerar vidare samtidigt som de skulle behöva en inspirationsboost lite oftare än vad jag har möjlighet till. Sen kom då Islandshästvärlden in i mitt liv, 55 år gammal. En inspiration till livet självt, att tackla motgångar likaväl som att njuta av flödet. Inspiration att stanna kvar, i ett högt nöjdhetsindex, och bara vara på nivån jag just landat i. Inspiration att lära nytt. Inspiration från en ridlärare som brinner för att jag ska förstå och utvecklas. Som också hjälper att bromsa mig, när jag vill mer, lite för fort. Inte utan att jag verkligen kände mig riktigt stolt idag att se min ridlärare Helena Stadin delta i en clinic på Skara Hästivalen med sin fina Lukka tillsammans med andra fina ryttare och hästar ! Foto från film som inspirerar mig att bli bättre :-) Drömkursen "Dröm fram kraften i dig" med Agneta Oreheim kom till mig när jag var redo för allt det som kom upp och ut. Också en kurs som fortsätter, fastän den tagit slut. Jag läser Louise Minerva-Lis bok: Nattdröm, Dagsdröm, Livsdröm och fortsätter att reflektera, känner att kroppen reagerar och stannar kvar i känslan.
Genom tidigare arbete med mig själv vet jag att det är när kroppen reagerar som det är rätt för mig att orka hålla kvar den jobbiga känslan, att låta tankarna ta sina kringelikrokar tills rätt tanke och med det insikt och med det en skön känsla när den jobbiga känslan släpper sitt grepp i kroppen. Just nu är det ledigt, lättare att i lugn och ro fundera, tid att bli mer medveten om tankemönster, är nyfiken på hur allt fungerar då arbetet tar fart igen, ökad medvetenhet inifrån - inte bara i tanken tror jag är hållbart. Tack Agneta som höll kursen och Louise Minerva-Li som skrev boken som båda påverkar och skapar ringar på vattnet till en stor helhet. Foto från Hillesgården.
Ibland händer det något som gör att man måste förändras på det ena eller andra sättet. För mig hände att jag gick hårt in i den beryktade väggen, det är 14 år sedan nu. Ganska tidigt bad jag själv om psykologhjälp. I första läget för att själv förstå vad som hade hänt. I nästa läge för att förstå mig själv och genom det hjälp till att förändra. Att fortsätta förstå mig själv och att hitta olika vägar för förändring och helande har fortsatt sedan dess. Att utveckla min andliga del, som pockade på genom olika upplevelser, blev en del till helheten. Att måla Vedic Art blev en annan, där jag genom målandet, kunde börja släppa och bearbeta saker i livet. Att rida har gett och ger självinsikter. Att drömma är helande och först nu var jag redo att kunna använda alla mina tidigare bearbetningar, förändringar, insikter om mig själv för att ta steget vidare. Dröm fram kraften i dig med Agneta Oreheim. Nej, det var inte så enkelt som att en katt betydde det eller det. Ingen som tydde min dröm åt mig heller. Jag fick arbeta alldeles själv, men blev given nycklar till att själv kunna förstå min dröm och med det också mig själv. Nu kommer nästa steg, att utföra det jag förstått, för att behålla min kraft och kunna hämta hem den om den försvagas. Om jag är färdig med förändring...........tror inte det ! Det e fan så jobbigt, roligt, krävande, fantastiskt, magiskt och starkt när jag känner att det händer något i mig ! Och......det finns alltid något att jobba vidare med ! Jag kan rida !!!
Jaha, vad har du gjort innan då, i lite drygt två år, undrar den oinvigde. Åkt häst. Tränat på att rida. Övat, övat och övat. Att rida är ett komplext system av rörelser som ska sammanfogas för att blir en helhet. Helst ska även en känsla infinna sig så att du exakt i rätt ögonblick agerar så att hästen vet vad den ska göra d v s tajming. Jag har tränat på: Balans, tyglar, skänklar, sits och vikthjälper. Utöver det: Hur man startar en häst i en gångart. Min vilja är en stor drivkraft hos mig och jag behöver träna lugnet och tålamodet med mig själv i dessa situationer..... Det har tagit tid att hitta just det där, som gör att hästen startar. Du som läste förra bloggen vet att viftiga händer med stora rörelser har varit en akilleshäl. Hästens bogar har inte varit där de skulle - att få rätsida på det har jag jobbat länge med. Skillnaden nu: Jag har sammanfogat delarna till en helhet och jag känner vad jag gör. Tajmingen är bättre. Handlederna arbetar äntligen mer än de stora yviga händerna. Jag kan känna att halvhaltsträningen och övergångar på ridbanan gett resultat. Nu kan jag rida ! Nu kan jag sätta upp ett långsiktigt mål: Att få rida tölt på ovalbana. Nu kan jag sätta upp som arbetsmål: att fortsätta förbättra delarna för att förbättra helheten. Tror att det finns fler ryttare än jag som har dessa arbetsmål. Nu kan jag rida ! Tack bästa Helena Stadin och hennes fyrfota medarbetare på Hansagården ! En lååååång period har ridningen gått så där. Mycket harvande med flaxiga händer, sänka händerna, inte hålla balansen i tyglarna, försöka få igång skänklarna, flytta hästen för skänklar istället för tyglar, inte alltid fått till sitsen.
Under denna tid har jag också haft problem med fot- och ryggproblematik. Nu har något hänt och som den analyserande människa jag är funderar jag ju på varför och vad som gjort förändringen. Min vilja att rida, envisheten att bli bättre, att efter varje lektion ta med mig det, om än det lilla, som gick bra gjorde att jag harvade på och inte gav upp under den här långa och sega perioden. Osteopat som hjälpt mig genom behandling och små, få enkla övningar räta på ryggen och stärka delar i bålen. Detta har hjälpt mig till en bättre sits och bättre kontakt i sadeln. En lektion på en häst som jag den gången varken fick att tölta eller trava, men jäklar vad jag tränade på att skänkla och jag gav mig inte. Nästa lektion på hästen jag ridit mest, gick allt bättre då jag inte gav mig med skänkeln, vilket jag lätt gjort tidigare. Tölt on Ice där jag fick mig en tankeställare att det gäller att arbeta hela tiden med sätet, att vara med och att jobba aktivt hela lektionen. Första lektionen med skänkelvikning där jag hade ett totalfokus på vad jag gjorde och skänkelvikningen hjälpte mig att bättre förstå att få hästen att flytta undan för skänkeln. Lektion på, för mig ny häst, som bara blev så bra ! Rida är glädje, utmaning, aktivitet, koncentration, och de där gångerna när man bara kommer in i ett totalt flöde ! Tack Helena Stadin och alla fina hästar på Hansagården som går i verksamheten ! Det är ni som gör att jag fortfarande är kvar och vill mer ! Foto nedan från Hansagården, Helena Stadin Livet är här och nu och bloggen har funnits i mellanrummet. Nu var det tid för ett nytt inlägg. Återigen blir jag ledd, på mer än ett sätt, till vart jag ska. Agneta Oreheims drömkurser har jag varit inne och tittat på lite då och då, men det har inte varit rätt tid. Idag blev jag inbjuden till en kurs med Agneta Oreheim av en tidigare kurskamrat boende i södra Sverige. Jag läste kursinnehåll och kände i magen att nu var det rätt. Jag anmälde mig fort som attan och insåg i euforin att jag inte har en aning om var Ängelholm ligger. Skrev in i min "skrivarbok" om att jag anmält mig till kursen. Såg då att jag i januari skrivit ner två starka drömmar och vet att jag oxå i februari haft två starka drömmar. Förra veckan köpte jag en tavla av en god vän, den kändes i hjärtat att den var min. Tavlan heter Dreams. Ett för mig tydligt exempel på synkronicitet: "Upplevelsen av två eller flera händelser som saknar synbart orsakssamband, eller som osannolikt kan förekomma tillsammans av en slump, ändå upplevs som förekommande tillsammans på ett meningsfullt sätt" |
AuthorMänniska med glimten i ögat, båda fötterna på jorden samtidigt som min andliga utveckling expanderat och nu är del av mig. Archives
January 2017
|